tawes

Ett sista ögonblick.

Vem sa att ögonblick måste vara något av glädje? Jag bär på ett ögonblick som för all framtid kommer göra mig förkrossad. Jag minns det som igår ..

Jag var 14 år, det var ca 1½ vecka före min 15-årsdag. Jag var hemma hos min dåvarande pojkvän i Sundsvall eftersom jag hade praktik på ett bageri där. Den här dagen hade jag stannat hemma eftersom Pappa var så sjuk och det enda jag kunde tänka på var honom. Anton var i skolan och hans föräldrar på jobbet. Dom enda som var hemma där var jag, Max och Simon - deras hundar. På förmiddagen ringde jag till Mammas jobb för att fråga om hon hört något mer om Pappas tillstånd. Personen som svarade i telefonen berättade att Mamma hade gått hem tidigare. Jag antar att jag redan då insåg vad som hade hänt. Jag ringde Mamma och frågade varför hon var hemma, det blev tyst i luren sen sa hon, "Towe, nu är Pappa borta". Mitt huvud värkte, allt snurrade och mitt hjärta höll på att brista. Han dog och jag var inte där, han var inte ensam, men jag var inte där. Efter att Mamma och jag hade pratat klart ringde jag Anton och han tog bussen hem direkt. Tills dess satt jag i trappan, med Simon i min famn och Max's tass på mitt ben. Han var en hund som inte tyckte om andra än Antons Pappa, men just i det ögonblicket var det som om han förstod något. Så han satte sin tass på mitt lår och bara satt där. Vi tre, i trappan. Jag kommer aldrig glömma, då jag förlorade min Pappa - halva jag.

Jag älskar dig Pappa, min ängel i himlen!